Han är gladast när forskningen överraskar
Fortes styrelseordförande Joakim Palme insåg redan som barn att samhället kan styras och förbättras. Nu har han fyrtiofem års erfarenhet av att forska om välfärdssystem och rör sig ständigt i gränslandet mellan statskunskap, sociologi och ekonomi. Han vill att vi ska våga diskutera hur saker och ting bör vara.
− Jag drivs av en undran inför hur samhället verkligen fungerar, och en tro på att forskningen kan bidra till att det faktiskt fungerar bättre, säger Joakim Palme.
Han är professor i statskunskap vid Uppsala universitet, Fortes styrelseordförande och ordförande för den statliga kommittén Delmi − Delegationen för migrationsstudier.
Fick tidigt inblick i maktens vardag
Att samhället går att påverka har han alltid vetat. Som äldste son till socialdemokraten Olof Palme växte han upp i ett hem där politik var en självklar del av vardagen. Hans far, som bland annat var utbildningsminister under Tage Erlanders tid som statsminister, pratade gärna politik också på hemmaplan.
− Som barn lärde jag mig tro på förändring. Dels att det går att förändra saker i samhället, dels att samhället kan bli bättre av förändring. Min fars första stora utredningsuppdrag, om hur alla skulle kunna få chans och råd till högre utbildning, ledde till det som vi i dag känner som CSN.
När Joakim var elva år, 1969, blev hans pappa statsminister.
− Jag förstod att höga politiker var av kött och blod, högst konkreta människor med fel, brister och förtjänster. Den politiska sfären kändes varken obegriplig eller mystisk, som den kanske gör för någon som bara ser politiker på TV.
Själv har Joakim varit sakkunnig åt socialförsäkringsminister Anna Hedborg (S) åren 1994–1996. Mer än så har han inte arbetat inom politiken.
− Det är inte någon enkel uppgift att vara politiker och jag har velat gå mina egna vägar.
En egen väg – från sociologi till pensioner
Första steget mot att bli forskare var en examen i ekonomisk historia, men det var studier i sociologi som blev avgörande för hans framtid. Tack vare dem blev han forskningsassistent hos Walter Korpi, professor i socialpolitik på tvärvetenskapliga Institutet för social forskning vid Stockholms universitet. Joakim blev där inspirerad att läsa mer sociologi och doktorera i ämnet. Han disputerade 1990 med en avhandling om pensionssystemets framväxt i västvärlden.
− Låter kanske som ett sömnpiller, men jag tyckte att ämnet var spännande eftersom enorma pengar flyter genom pensionssystemet. Det var intressant att studera något som blev lösningen på 1800-talets stora sociala fråga, nämligen fattigdomen bland de äldre.
Han var ganska ensam om att studera pensionssystem då, men de senaste decennierna har frågan ständigt varit på tapeten.
− Både i Sverige och globalt blir befolkningen allt äldre och min forskning fortsätter att väcka intresse. Joakim forskade länge om olika länders välfärdssystem och hur de påverkar människors levnadsvillkor, i termer av till exempel fattigdom, ojämlikhet och hälsa.
Numera ägnar han sig mest åt kopplingarna mellan socialpolitik och andra politikområden, som migrations- och klimatpolitik. Bland annat kartlägger han vilka rättigheter illegala immigranter har i olika EU-länder.
− Det finns stor okunskap om detta, även hos immigranterna själva och de som möter dem i sitt arbete.
Han forskar även på koldioxidskatter.
− Vi vet ju att de fungerar bra för klimatet, men ändå ger de upphov till stora protester. Vi undersöker hur socialpolitiska åtgärder kan minska motståndet mot koldioxidskatterna.
Överraskande insikter skapar debatt
Roligast är forskningen när han kommer till nya insikter som överraskar både allmänheten och hans kollegor.
− Omfördelningsparadoxen brukar förvåna. Den innebär att man inte ska jobba som Robin Hood för framgångsrik fattigdomsbekämpning. I stället ska även de välbeställda vara mottagare i trygghetssystemen. Det skapar ett brett politiskt stöd för att vara generös.
För femton år sedan utsågs Joakim till professor i statskunskap vid Uppsala universitet, men vägen dit följde en något ovanlig process.
− Jag har inte doktorerat i statsvetenskap, men fick tjänsten efter att sakkunniga gjort en särskild utredning om jag var kompetent nog i det ämnet.
Det speglar att han under karriären ständigt har rört sig i gränslandet mellan olika discipliner, framförallt sociologi, statsvetenskap och ekonomi. Han menar att det är förvånande liten skillnad mellan sociologi och statsvetenskap, men att statsvetare har en alldeles särskild passion för demokratifrågan.
− Det finns starka normativa grundpelare inom både statsvetenskap och nationalekonomi. Man kan inte skämta om demokrati med en statsvetare, och inte om effektivitet med en nationalekonom. Sociologer tror inte på något särskilt utan är lite mer agnostiska och fria i tanken, säger Joakim och skrattar.
Man ska inte bekämpa fattigdom som Robin Hood, i stället ska även de välbeställda vara mottagare i trygghetssystemen. Det skapar ett brett politiskt stöd för att vara generös. /Joakim Palme
Själv känner han sig numera mest som statsvetare.
− Jag tycker att det är viktigt att vi vågar diskutera hur saker och ting bör vara och är tydliga med våra värderingar.
Ett tydligt engagemang för framtiden
Styrelseordförande för Forte har han varit sedan 2019. Han har prioriterat arbetet med Fortes inspel till offentliga utredningar och propositioner, vilket har gett gott resultat. Exempelvis föreslog regeringen nyligen att Fortes anslag ska öka med 267 miljoner kronor till 2028. Joakim är särskilt glad över regeringens fortsatta satsning på arbetslivsforskning, som han anser är eftersatt. Han lyfter också fram vikten av mer forskning om socialtjänsten, som ligger honom varmt om hjärtat.
− Det är en välkommen fortsättning på det arbete Forte hållit på med ett antal år. En strategisk satsning som stärker forskningskopplingen till socialtjänsten och därmed till dem som arbetar där, liksom till dem som tar del av insatserna.
Text: Eva Annell
